"Man måste ju få härja lite..."
Det är något med Tobias död som sätter sig kvar, som gör att jag inte bara kan skaka av mig det, tänka på annat och gå vidare. En kille med en så skön inställning till livet. Jag minns det som igår när jag klev av min lantbuss på resecentrum, möter upp Tobbe som döljer sin haka/underläpp med ena handen. Jag ser i dom ögonen att nu jävlar är det något jävulskap ifarten. Jag ser inte munnen men han log med hela ansiktet, kom mot mig i sina snus-skitiga jeans och DC skor och keps, alltid keps.
"Dong, dong... Dong!" säger han samtidigt som han en efter en visar 3 piercingar han gjort i underläppen följt av ett asgarv. Skrattet, man spenderade aldrig speciellt lång tid utan att skratta åt eller med Tobias, för jävlar vad den killen bjöd på sig själv.
Hoppade av linjen jag gick i efter 1½ år, visst att man inte trodde så hårt på honom, men han gjorde det han ville göra, han ville inte sitta i en bänk, Tobbe ville ut, och det gjorde han. Jag ser upp till Tobias, styrkan i att följa sin egen vilja än att gå den "vanliga vägen".
Jag har aldrig varit med om en person som uppskattat att leva så mycket som Tobias, inte bara livet, utan framför allt att leva, och det är därför det känns extra jobbigt att veta att han inte finns kvar.