.

..är tamefan en lyx. Jag är en vän, en riktigt jävla bra vän. Det kan jag säga och vara stolt över mina ord. Har man mig som sin vän så har man en person som Alltid ställer upp, så mycket han kan, som alltid lyssnar och som försöker se till att den andra personen mår så bra som möjligt. Jag ger ofta och gärna utan att vänta mig något tillbaka, och rycker även på axlarna om jag märker att det inte heller kommer något. Sålänge jag är "tight" med någon ser jag inte sånt, ser bara vänskapen som det viktigaste, det tror jag många gör.
Sen händer oftast något och man på sätt och vis "glider ifrån" varandra. Jag har ett par stycken sådana bakom mig. Samma visa varje gång, från noll till en jävligt intensiv vänskap. Sen kommer dagarna när det kan jämnföras med hur sanden glider mellan fingrarna. Och det är oftast först då man inser om man saknar den eller inte. Detta är alltså inte lika för alla, utan det är här det skiljer sig, vad gav jag h*n, vad gav h*n mig? Vill jag tillbaka/ha tillbaka? Är det värt det, allt är en står vågskål...

Det är alltid ett säkert kort att läsa på i detta skede om den motsvarande personen gör någon som helst "effort" för att möta upp.

Jag har ett par riktigt bra vänner... Tro inte att du är en av dom! är du det, så VET du...







Jonas Hanström, Kim Trygg och Jens Gustavsson... Utan er är jag inget!